Den överkvalificerade taxichauffören

Taxin är framkörd. Fracken sitter perfekt. Skorna är putsade. Doktorshatten bara provad framför spegeln. Det är november 2022 och Munir Al-Saadi  ska åka med familjen till en högtidlig doktorspromovering och den efterföljande banketten i Stadshuset. Disputerade gjorde han redan förra året, mitt i pandemin, och som för många andra blev det ett digitalt event med några få närvarande i rummet och resten på länk. Någon fest var det inte tal om. Förrän nu.

Men vägen dit har varit allt annat än rak, så vi tar det från början, med Munir som en liten pojke i Irak. Hans båda föräldrar var analfabeter, men deras nio barn skulle få ett bättre liv. Kunskap och vetenskap var viktigt, skola en självklarhet. När Munir efter en fotbollsmatch fick en knäskada som gjorde det svårt att ta sig till skolan var det inte tal om att stanna hemma.

– Taxi hade vi inte råd med så mamma bar mig på sina axlar till skolan. Efter skoldagens slut hämtade hon mig och bar mig hem, under ett helt år. För till skolbänken skulle jag.

Duktig i matematik

Munir var teknikintresserad och duktig i matematik. Han pluggade till fysiker på Bagdads universitet och fick jobb på ministeriet för industri och militärindustri i Mosul. Men följderna efter Gulfkriget drev honom från landet. 26 år gammal sökte han asyl i Sverige för att hitta ett bättre liv. Han hittade ganska omgående sin fru, Jinan Al-Rahma, men ett jobb som passade hans utbildning var svårt.

– Det var hopplöst. Jag fick rådet att skaffa mig en liknande examen från ett svenskt universitet. Så jag pluggade teknisk fysik mot materialvetenskap i Uppsala, då skulle man få jobb.

Men inte ens en tung svensk examen ledde till några jobb. Under fyra års tid sökte han hundratals jobb från sitt hem i Gävle.

– Det var fruktansvärda år, jag kom inte ens till intervjuerna, i bästa fall fick jag svar som ”Tack för visat intresse.”

En avgörande körning

För att komma ur den desperata situationen tog Munir taxilegitimation­­ – och fick jobb på en gång. En dag får han ett meddelande på taxametern att han ska hämta en person på Gävle tågstation. En stilig man hoppar in i framsätet. De pratar om vädret, men kommer snabbt in på Munirs bakgrund som fysiker och civilingenjör och hur omöjligt det var att komma till en intervju.

– Han var ledsen att höra det, antydde att det kanske berodde på mitt utländska namn. Men efter två veckor hade jag jobb på ett forskningscenter i Sandviken inom produktutveckling mot metallurgiavdelningen.

Mannen i taxin var Olle Wijk, forskningschef på Sandvik Materials Technology (idag Alleima).

– Jag hade otrolig tur att träffa rätt person som arbetade inom mina områden. Och att vi började prata med varandra.

Tur eller ödet, det lär vi inte få veta. Men sagan slutar inte här. För sedan den där decemberkvällen i taxin 2007 har Munir också hunnit doktorera. Under covidpandemin satt han hemma och slipade på de sista artiklarna och 2021 kunde han disputera på KTH.

Och i år var det dags för ännu en viktig taxiresa i livet. Den här gången till Konserthuset i Stockholm för att tillsammans med fru, sin storasyster, sin son och dennes flickvän fira doktorspromoveringen. Men Munirs mamma, hon som bar honom de två kilometrarna till skolan på sina axlar, kunde inte närvara.

– Hon är gammal nu och kvar i Irak. Men jag vet att hon är väldigt stolt!

Text: Anna Gullers